Idag ger jag mig ut på en lagom tvådagarsslinga. Första jobbdagen denna veckan. Det är blandade känslor. Skönt att lämna tårarna hemma, förhoppningsvis, och umgås med människor som inte har en aning om hur det känns i hjärtat...
Jag vet att sorgen bleknar med tiden. Att vi klarar oss. Att Rasmus kommer klara detta. The only way is up.
Det känns bara som att det är en lång väg upp.
"Mamma lessen? E Fi lessen? Fi e på mååålen mamma. Hon sajjor hej hej Danni".
Min kloka lilla flicka.
Idag har vi haft helt fantastiskt väder i Malmö. Medans Keila sov middag i skuggan på en solstol läste jag i tredje delen av Hungerspelen, Revolt. När jag läst några sidor måste jag gå tillbaka och läsa om. Tankarna vandrar och sorger trycker över bröstet.
Hon finns inte mer, hon finns inte mer.
Och så letar jag mig upp mot ytan igen. Drar ett djupt andetag, plockar undan här hemma, hänger tvätt, plockar ur diskmaskinen stryker en hårslinga från pannan på Keila.
Och så.. Hon finns inte mer, hon finns inte mer.
Och andan går ur mig.
Känslor och tårar på hyllan då vi bjöd hit min syster, Johan och Vendela på grill på vår egna takterrass.
Olivtjuven
Grillen är igång.
Mattorna är från Rusta och kostar 199 kr styck i storlek 1.50 x 2 m.
Lite snacks innan maten.
Kärlekstjejorna.
Hoppas ni haft en mysig sommardag.
Jag hoppas det blir fler efter den kommande veckans regn...
Stor kram till er alla där ute.
Morsdag firades hos mina föräldrar först, där vi befunnit oss sedan i torsdags kväll.
Ja, det var rätt skönt att flytta hemifrån idag och komma hem till vårt eget. Vi hade Sophies föräldrar på middag och vi grillade amerikanska hamburgare med Sophies berömda Coleslaw. Det var mysigt att träffa Jojje och Stina och prata lite om vår lilla ängel i himmeln.
Kvällen spenderades hos Henriks föräldrar där vi fikade innan vi styrde kosan mot Drottningtorget.
Alla mammor är härmed firade och nöjda.
Vi cyklade och handlade frukostbullar till mormor/mamma tiiiidigt imorse.
Sedan hjälpte/stjälpte barnen farfar/morfar i trädgården.
Sedan hjälpte Keila sin farmor i trädgården. Gröna fingrar på den här asså.
Keila plockade en alldeles egen morsdag-bukett till sin mamma. Den står på mitt nattygsbord.
Farmor och Keila.
Imorgon checkar jag in vid tio och sover borta.
Jag hoppas jag kommer klara de ensamma timmarna på hotellet...
Rasmus bad mig tacka för alla fina kommentarer och för alla tankar och för att ni bryr er om Rasmus, Julian, Jojje och Stina.
Varma och kärleksfulla ord haglar över oss.
Tusen tusen tack...
Rasmus har skrivit ett inlägg på Sophies blogg. När jag läste det rann tårarna. Vilken fin kille min bror är.
Jag är så stolt över honom.
Det kommer ta tid men han kommer tillbaka. Det vet jag...
Älskar dig Rasmus.
Den svåra smärta och sorg vi just nu lever i är obeskrivlig. Jag kan inte sätta ord på det. Jag försöker men det går inte...
Jag ska sätta mig ner och sortera ord och tankar och när det är gjort ska ni få läsa. Kanske imorgon...
Gårdagen går in under sämsta dagen i mitt liv. Jag kan inte fatta att det var igår hon lämnade oss. Den 14 april firade vi Rasmus och Sophies förlovning på Lemongrass i Malmö. Nu finns hon inte mer...
Sophie...Sophie...Sophie...
Hade vi inte haft barnen att tänka på hade vi lagt oss ner och inte brytt oss om att resa oss upp igen.
Jag skriver...och ni ska få läsa.
Jag lovar.
Julian och Keila fick varsin glass på torget innan idag.
Fina fina barn. Jag är så glad att ni är så små och inte förstår.
När vi pratar om Julians mamma tittar barnen upp mot himmeln och säger att hon är på "mååålen" och bland "skäärmorna".
Hon finns för att stjärnorna och månen finns.
Ibland känner jag att jag undviker att åka till Sophie.
En del av mig får ångest för att jag inte ta vara på alla dagar som vi har kvar med henne samtidigt som jag undviker det för att jag helt enkelt mår så dåligt av att se henne ligga där.
Vår sprudlande, glada och pigga Sophie. Jag vill ha kvar den bilden av henne. Hon med de vackra isblå ögonen och det tjocka ljusbruna håret. Hon som lagade ljumna potatisallader i världsklass på somrarna och alltid bjöd på nåt sött till efterrätt. Hennes halvtorra humor, precis som min, och hennes skoj och skratt. Det finns inte längre...
Det har vi redan förlorat och vi bearbetar detta när hon fortfarande finns hos oss. Det är upp och ner...
I måndags flyttades hon till Palliativa (där mormor dog för en månad sedan) i Trelleborg och har inte varit vaken speciellt mycket. Idag har Rasmus och Sophie varit gifta i en månad men det är inget vi firat eftersom att hon inte varit vaken några längre stunder idag.
Det är så klart skönt att hon sover gott och här kan vi inte vara själviska och vilja ha henne vaken för vår egen skull. Allt handlar om att hon inte ska ha ont.
Jag undrar om jag kommer få se henne le igen. Jag skulle verkligen behöva se henne le nu...
Det senaste leendet jag såg var när vi tog in Julian förra onsdagen då man beslutade att höja hennes mediciner ytterligare och inte visste om hon skulle vara vaken nåt mer.
"I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive
The best I can, I will tell them to the children
If we have some, if we have some
That I've always felt the feeling we would die young
Some die young, some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don't, don't let me go
And we said we would die together"
Laleh
Efter min tidiga check out for jag hem till en sommardag.
Keila och jag har spenderat hela dagen och kvällen på vår terrass och haft det så skönt.
Frukost i skuggan.
Jag brukar alltid köpa med mig god frukost hem när jag har tidiga utcheckningar.
Jag har tyvärr bränt näsjäveln lite så massor av fräknar har kommit till liv.
Lillan har lekt fint i skuggan medans jag kopplat av.
Amen så gulligt när hon håller upp "guckans" ben när hon "tårtar" bort "beeeschet".
Henrik och jag har pimpat balkongen nu ikväll. Det blev jättenysigt.
Lyktan köpte Sophie till min 30-årsdag för ett tag sedan. Jag tänder den en stund varje kväll och tittar in i skenet. Något säger mig att jag kommer göra det länge framöver...
Jag har planterat massor av fina blommor här.
Det luktar jättegott av Lavendel.
Ett glas av Systemets ljusaste rosé får avrunda kvällen.
Sov gott alla läsare.
Folk är ju lite oroliga att Keila inte ska kunna stå på egna ben en vacker dag. Men det är redan ordnat, idag har hon nämligen varit helt på egen hand (Ok, moster Alasch var också med) med kusin Vendela och alla hennes baby-kompisar.
Dom har varit ute precis hela dagen och på bilerna som syster skickat ser det som om jag får kasta Pomp de Lux-tunikan.
SÅ kul har Keila haft idag!
Visst är det härligt att sommaren är på intåg? Dock inte Paris där jag landade tidigt imorse. Foggy och 12 grader. Visst blir man lite glad av att höra att det är dåligt väder någon annanstans än hemma? Lite sådär typsikt svenskt...
Keila med Vennas vapendragare.
Benny, Böna, Venna.
Kärt barn...
Vendela, Keila och Julian.
Keila verkar inte vara så påverkad av den blommiga tunikan va? Jag vet inte jag, men lastbilschaffisar brukar väl inte ha sånt?
Inte för att de INTE skulle kunna alltså...
Målade jag in mig i ett hörn nu?
Två små Madickor på äventyr.
Thanks Nanny Alasch.
Vi har haft en lugn helg med lite mys och besök hos Sophie.
För det mesta är det stabilt på sjukhuset men ibland blir vi rejält skrämda då Sophies tillstånd försämras. Vi vet hur det ska sluta men jag kan lova er att i den är situationen som vi befinner oss i så är det som dem säger: Hoppet är det sista som lämnar en.
Alla ber vi för ett mirakel och varje gång vi blåser en ögonfrans kniper vi med ögonen och önskar...
Sophie blåste själv bort en från Rasmus finger häromdagen. Önskade du dig nåt? Frågade Rasmus. Ja då, svarade hon.
Den 16:e tog man beslutet att höja Sophies dos av det medel man lindrar smärtan med. Läkarna varnade för att Sophie kanske bara skulle sova efter det men hon har varit vaken en del och pratat med oss, dock inte lika mycket som innan. I takt med att man höjer dosen allteftersom smärtan letar sig igenom kommer hon att sova mer och mer...
När vi skulle gå hem allihopa i onsdags efter en lång och orolig dag frågade hon om vi allihopa skulle till våra föräldrar och grilla och att hon så gärna ville följa med oss.
"Snälla får jag följa med och grilla med er allihop".
Varför varför ska det vara såhär?
Det är så svårt att finna meningen med någonting alls...
Vem bestämmer att hon inte ska få vara med och grilla?
Åh så ledsen det gör mig.
Vem bestämmer att hon inte ska få se våren blomma?
Vem bestämmer att hon inte ska få se Julian åka rutschkana?
Vem bestämmer att hon inte ska få vara med och dansa?
Vem bestämmer att hon inte ska få hålla sin mans hand i flera flera år?
Vem bestämmer att hon inte ska natta detta gulliga troll?
Vem fan är det som bestämmer?
Det är inte okej att ge sig på mitt barn i denna blogg. Ifall jag får ett enda ont ord till om Keila stänger jag ner bloggen.
Jag vill helst publicera alla kommentarer men de som rör Keila och på det sättet är fan inte okej.
Vidriga, avundsjuka människa. Hade jag kunnat byta ut Sophie mot någon så...
Skäms på dig!
From Keila to "Eva".
Så fort Keila får en chans tvingar hon mormor att bli klippt. Hon tycker det är skithäftigt att sitta i stolen och bli ompysslad. Nästan varje gång vi träffar mormor putsar hon på hennes toppar. Sist tog vi en rejäl bit på "hockeyn" som nu är jämnlångt med håret fram.
Lite sorgligt utan "hockeyn" faktiskt.
Bye bye hockey
Lutar huvudet fram när nacken klipps.
Sen ska man fönas.
Och så ska man ha lockar.
Mycket viktigt.
Det jag kommit fram till hittills:
Jag vill vara barn igen. Springa på "gröningen" utanför vårt nybyggda hus med mina "systrar", leta ödlor och grodor som smutsar ner våra vita klänningar, dra loss de vita rosetterna i håret och binda de i träden vi klättrar i så att indianerna inte vill kriga mot oss, dra lera i ansiktet så att fienden inte ska hitta oss... Jag vill vara oskadd.
Var det någon som sa att flickor begränsas när de leker i klänningar? Fuck you motherfucker!
Mer vita klänningar med spetskragar åt små näpna tjejer som krigar mot indianer i träden.
